“Jag önskar dig inte guld mitt barn, 
ej heller pengar och makt. 

Jag önskar dig modet att vara dig själv,
och stå för det du har sagt. 

Jag önskar dig inte en stenfri väg,
men kraften att vägen gå.

Jag önskar dig kärlek i rikligt mått,
och vänner att lita på”

Denna dikten tillägnade min mamma mig, den har hon skrivit ner och ramat in till mig. Runt om dikten har hon målat en ram av små röda blommor, daterat med 24-06-99, ett halvår innan hon somnade in och lämnade oss för ett nytt liv bland molnen.

En del av mig dog när hon gjorde det, ett hål i mitt hjärta kommer för alltid att kännas tomt. Men denna dikten har alltid funnits nära mig, den har jag alltid haft med mig. Även nu i nya lägenheten, och i nya underbara livet med Jesper, min sambo. Den ger mig tröst och en del av den hon var. En fantastisk vän, kollega, syster och dotter – men främst en fantastisk mamma till mig och min storasyster. Hon gav mig trygghet i form av en dikt, med livsråd att guida mig rätt tillsammans med mina föräldrar som tog hand om mig när  hon inte kunde. Men hon finns alltid där, vart jag än går, i form av en dikt, eller en sparv som flyger runt mig och äter brödsmulor. När månen kikar fram känner jag hennes ljus, för nånstans ser hon också det ljuset och känner mitt.

Mina två mammor – min biologiska mamma och min finska Moomin mamma, och alla mina bonussyskon och bonuspappor, har format mig till den jag är idag. Båda två av mina mammor har kämpat för min skull, varit oroliga för min skull och hållit min hand i deras. Jag har fått modet av dem att våga vara mig själv, att kärlek och trygghet är viktigare än allt annat och att alltid säga vad jag tycker och stå för det jag har sagt – och att be om förlåtelse när jag har gjort fel.

Mina mammor och min storasyster har gett mig kraften att fortsätta kämpa framåt även när livet blåser i motvind. För nånstans blåser det i medvind. De har lärt mig hur man känner kärlek, och hur man tar hand om de man älskar. Mänskliga relationer är det svåraste vi har, men de är värda att kämpa för.

Jag växte upp i ångest – med en pappa som fick mig att känna mig otrygg, som inte var en bra förälder för mig just då av anledningar jag aldrig kommer att förstå. Jag kommer aldrig förstå varför han blev arg när jag inte hade diskat, när jag var 7 år – eller varför han ville slänga ut mig ur lägenheten när jag var 9 år och inte ville ljuga för hans flickvän, eller varför jag varje gång jag var där spenderade mestadels av tiden inne på den lilla toan i hallen och grät. Jag kommer aldrig förstå varför jag kände skuld över att jag inte hade gjort disken, att jag talade sanning eller varför jag gömde mig under bordet varannan fredag och ville inte åka dit utan hellre stanna hemma med mina föräldrar. Men varannan söndag kl 18. Då kände jag tryggheten komma, för då hämtade mina föräldrar hem mig till mängder av varm oboy, rostade mackor, tecknade serier, skratt och finsk brytning.

Jag växte upp i sorg – med en mamma som försvann från mig och jag förstod inte varför. Med min familj som såg ut som mig som blev till en ny familj som pratade finska och som inte såg ut som mig. Och min storasyster som alltid tagit hand om mig varje dag men som jag nu åkte och sov över hos då och då.

Jag vet varför jag mår som jag har mått. Varför jag ibland rasar ihop på golvet i en ångestattack och kippar efter andan, varför jag har gråtit eller blivit arg när jag gjort disken fel eller inte tvättat rätt. Jag vet varför jag känner skuld, varför jag skäms över mig själv och varför jag ibland känner mig så ensam inombords att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag vet varför jag blir så rädd att de jag älskar ska lämna mig och varför jag överreagerar på minsta lilla ord. Jag vet varför jag inte varit snäll mot mig själv.

Men, jag växte också upp med kärlek – med alla mina hundratusen syskon (8 syskon), mina moomin föräldrar och andra föräldrarfigurer. Jag har varit ett barn, en tonåring och en nybliven vuxen liten människa som har varit så omringad av kärlek trots all tragedi som hänt runtom mig i mitt liv. Jag har haft så många som tagit hand om mig, även fast det inte var deras ansvar eller plikt att göra det.

Min anledning till denna text är inte att svartmåla min pappa eller någon annan i mitt liv. Mitt syfte är att uppmana och påminna alla föräldrar, biologiska eller bonus, nyblivna eller mor- och farföräldrar att ge era barn trygghet och kärlek, att alltid finnas där för dem och behandla dem med respekt. Om du brusar upp – snälla förklara varför. Ha tålamod med dina barn, låt de prioriteras i ditt liv och håll de från situationer de inte ska försättas i. Låt barnen vara barn och glöm aldrig att barn ÄR intelligenta och förstår mycket – men det är fortfarande mycket som de faktiskt inte förstår än, ta hänsyn till det. Räck ut en hand till ett barn du ser runt omkring dig i livet, som kanske inte mår så bra. Du som vuxen har ansvaret för en liten människas liv, ta det ansvaret. Human up.

Till dig som har en skitit förälder – du behöver inte älska dem, du behöver inte stå ut med ångesten eller rädslan, du får bryta kontakten och du får säga ifrån. Oavsett vilken ålder du är i så har du rätt till att känna trygghet och kärlek, MER än vad en förälder har rätt till dig.

Jag har nyligen satt ner foten och sagt ifrån för det jag blivit utsatt för – men jag känner mig inte fri, jag kan inte försonas med mitt förflutna om jag inte får skrika ut det istället för att det känns som en hemlighet som hänger som en sten över min bröstkorg. Ibland är föräldrar skitföräldrar och det är inte barnets fel, absolut aldrig barnets fel. Men det finns så många andra vuxna i ens liv som älskar en precis som en förälder ska.

Special shoutout till ALLA mina syskon, men speciellt Veronica, Hanna & Saija,  som är fantastiska föräldrar till sina barn. Shoutout till mina vänner som nyligen fått bebisar eller till mina vänner som väntar förväntansfullt på att få träffa sina små liv.