Ja, så kan det låta när någon som står dig nära vill ge dig råd från hjärtat. Och till viss del så är det ju sant… Men å andra sidan så är det kanske inte så lätt att tänka så eftersom har 30% av svenska folket lider av generell oro och ångest, och 6% har svår ångest. (Källa: Folkhälsomyndigheten)

30%? Ja, det är ungefär 3 miljoner svenskar och 6% är ungefär en halv miljon svenskar.

Det är som att HELA Göteborg har svår ångest. Och om du någonsin varit på Centralstationen eller Nordstan under rusningstid så förstår du att det är väldigt mycket människor.

Det innebär också att HELA befolkningen i Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Västerås, Örebro, Linköping, Helsingborg, Norrköping, Umeå, Lund… och några städer till har lätt ångest. Det är också rätt så mycket människor, utan att vi har räknat med hur många som lider av ohanterbar stress.

Enligt SCB är 50% av Sveriges befolkning sysselsatta med arbete, alltså ungefär 5 miljoner medarbetare och arbetsgivare. Tänk då att ungefär 3 miljoner svenskar har ångest. Då kanske det inte är helt orimligt att ungefär 1,5 miljoner (30% av de 50% som är sysselsatta) svenskar inom arbetsmarknaden har ångest, alltså en tredjedel av alla arbetande svenskar har någon form av ångest. Och 360 000 arbetande svenskar, alltså 6%, har svår ångest.

Tänk då att ungefär 180 000 av dessa är sjukskrivna vilket är ungefär 3%.

Men det finns ett stort mörkertal av stressade medarbetare, ångestsjuka ungdomar och deprimerade kollegor som inte vågar prata om vad de går igenom, eller visa vad som rör sig i deras tankar.

Det finns otroliga stigman kring ångest och depression, om utmattningssyndrom och stress. Kanske är det för att vi under modern tid aldrig varit så uppkopplade till allt som händer i världen samtidigt som vi aldrig varit så ensamma. Det sociala sker i telefonerna, och i telefonerna finns jobbet och alla möjliga stressfaktorer och allt annat genom en liten touch på en skärm.

Jag har haft min share av ångest, under de senaste åren har det varit en konstant känsla inom mig – och något som jag blev sjukskriven för 2017.

Jag kände mig så dålig som fick gå hem från jobbet för att jag hade fått en ångestattack eller en panikattack. Jag skämdes att jag inte kunde slutföra mitt arbete utan att stänga in mig någonstans och gråta tills jag fick ont i huvudet.

På varenda jobb jag har haft sedan dess så har jag haft minst en panikattack. Det är när det “nya” blir till rutin och kollegorna blir en del av vardagen, då det sociala spelar mer och mer roll och då rädslan av att bli utfryst, utanför och ensam hela tiden finns i mitt bakhuvud. Och att ingen förstår vad det är jag går runt och känner i mitt bröst varje timme av varje dag.

Men trots mina rädslor så har jag alltid haft medarbetare som förstår, och det är jag tacksam över. Men det är inte deras jobb att förstå, deras jobb blir att täcka upp för mig och ta mina pass eller ringa någon som kan ta över. Det känns inte rättvist mot dem, även fast jag får så mycket ångest att jag spyr.

Tillslut ger detta dåliga referenser från chefer som inte ser ditt mående, de ser bara siffrorna och siffrorna visar din frånvaro, och det är ingenting en arbetsgivare vill ha utav en medarbetare. Vilket är förståeligt.

Så här är det för ca 600 000 svenskar varje dag, för 300 000 anställda varje dag. Ibland händer det någon av de 3 miljoner andra människorna som har ångest, och 1,5 miljoner av de som arbetar. Och någon gång i livet kommer det hända nästan alla 10 miljoner svenskar.

Ångest är ett folkhälsoproblem och något vi måste ta ställning mot! I förskolor, grundskolor, gymnasium, högskolor, inom vården och kanske allra viktigast inom arbetslivet!

Arbetslivet ska vara den platsen som tar bäst hand om oss, vi spenderar ju mestadels av vår vakna tid där. Det är där vi skapar förutsättningarna för att leva våra liv, där vi försörjer vår familj och får vänner för livet. I bästa fall.

Så, vad behöver vi göra för att minska ångesten i samhället?

Bättre trygghet på arbetsplatser, mer trygghet i skolor och trygghet hemma! Mer rättigheter till barn och äldre, samt mer kunskap för lärare och arbetsgivare om psykisk ohälsa. Ett öppnare och snällare klimat – det är vår utopi.

Så, hur når vi det?

Jag skulle vilja se att alla arbetsgivare får kunskap om psykisk ohälsa, ångest, stress och depression – och hur man bemöter medarbetare som lider utav detta och hur alla kan hjälpas åt och ta hand om varandra på bästa sätt. Kanske finns det redan på vissa arbetsplatser? Gör det obligatoriskt att varje arbetsgivare och chef ska ha dessa kunskaper och ha en plan för hur detta ska utföras.

Kanske är det en bra början att ha personalmöten oftare där man pratar om hur man mår, istället för att bara prata om siffror och arbetet. På så sätt kan man skapa en tryggare arbetsplats och glada kollegor. Kanske kan man till och med ha en anställd som har ansvar över att se till så att alla mår bra – och någon som har arbetsuppgiften att finnas där om någon mår dåligt.

I skolan då? Jo, i skolan skulle jag vilja se att alla elever får möjlighet att gå till skolkuratorn. Att det finns en tid reserverade just för dem som de kan gå på om dem vill och som alltid finns där som en trygghet – inget som är obligatoriskt men som ändå finns där. Kanske handlar det om 45 minuter någon gång i månaden eller en gång i veckan.

Något annat jag också vill se är att ångest ska vara en giltig anledning till att sjukanmäla sig och att det ska tas på allvar och ses på samma sätt som förkylning och feber – att det är något som gör en sjuk under en kort tid och man måste vila för att bli bättre. Men det går över tillslut.

Det bästa sättet skulle nog vara om vi alla hade mer kunskap kring ångest, därför skulle jag vilja se att vi gör psykologi och beteendevetenskap till ett grundämne – att alla får lära sig hur man hanterar stress och hur man ska hantera dåliga känslor – och att det är okej att ha känslor.

Det är lika logiskt som matematik – hälsa är något vi måste öva på också, och något som faktiskt kan göra stor nytta resten av livet.

Håller du med?
Släng ner en kommentar om vad DU anser skulle behövas i samhället vad det gäller psykisk ohälsa!