Nu i december har jag gått ett år med Setralin, ett av många anti-depressiva läkemedel.

Jag var väldigt emot mediciner i början, tanken av att trycka i mig saker som inte ska vara där naturligt var emot mina principer – jag som knappt använde värktabletter.

Men, det blev många wake-up calls under 2017, jag hade gått länge hos en kurator och det hade hjälpt under lång tid, men nu vi hade fastnat och jag mådde inte bättre. Min mamma tjatade på mig att jag skulle överväga att ta medicin, min syster hade mått bättre utav medicinsk hjälp och en av mina bästa vänner var i samma sits som mig.

Jag träffade min livs kärlek, vi spenderade mer tid ihop och ja, vi blev ihop och även han tyckte att jag i alla fall skulle testa – och det var hans stöd och kuratorns vädjan till mig som jag tog första steget – jag tog kontakt med min läkare som sjukskrev mig några månader tidigare och hon bedömde att jag kunde få Setralin utskrivet.

Det har varit en lång och tuff resa under detta året som har gått – jag har fått alla möjliga biverkningar och ibland har jag inte velat ta min medicin – men nu i slutändan så har allt detta varit värt det.

Det suger att må dåligt, jag kan inte ens beskriva förtvivlan och mörkret som är ett konstant åskmoln i ens liv, i ens vardag. Man vill ha en quick-fix, men den dystra sanningen är att en sådan inte finns. Det krävs att man tar ansvar för sitt egna mående, söker hjälp och ger det allt man har. Det tar tid men det är så jävla värt det när man en dag sitter och asgarvar igen och har förmågan att skratta och vara glad varje dag – i alla fall för en stund.

För alla som har fastnat, som kämpar och kämpar men aldrig mår bättre – som frustrerat söker all hjälp som går att få och gråter sig till sömns. Att börja med medicin mot min depression har varit det bästa jag har gjort för mig själv – kanske kan det bli så för dig med?