I tisdags fick jag reda på att jag inte kom in på socionomprogrammet i Göteborg som jag har sökt till. Tredje gången gillt tänkte jag, som jag har slitit för att kunna bli antagen på min drömutbildning. Men inte denna gången.

Jag väntade spänt på resultatet och kunde knappt sova natten innan resultatet kom och direkt när jag vaknade loggade jag in. Detta är allt jag vill och allt jag velat sedan jag var barn.

Jag har haft massor av social sekreterare och även ett par kuratorer – alla har inspirerat mig till yrket inom socialt arbete, att få hjälpa andra och vara en del av någons lyckliga slut är vad jag vill göra. Men det är en lång resa dit.

På mitt antagningsbesked står det att jag är reserv 230 av 118 antagna för BI och för HP är jag reserv 167 av 78 antagna. Allt kan hända, men sannolikheten att jag kommer in är relativt liten, det finns en chans eftersom det är mindre som söker till vårterminen och fler som hoppar av. Under höstterminen gick jag från reserv 600 till reserv 225 av 101 antagna- så de oddsen känns lovande. Och den 20 december så vet vi!

Jag ber till allt och alla att jag kommer in på utbildningen – men om jag inte kommer in denna gången så kommer jag inte att ge upp! Jag kommer fortsätta att göra bättre resultat på högskoleprovet och aldrig sluta söka in till utbildningen – och varje gång vänta spänt på resultatet – och det kommer att vara värt det!

Anledningen till att jag delar med mig av detta är för att det känns som att det är vanligare att folk skriver när de kommer in och inte när de besviket ser resultatet – och det behöver vi normalisera! Normalisera att kämpa för något man drömmer om, att inte ge upp bara för att man inte kommit in än! Det är okej att vara ledsen och deppa över att man inte hållt måttet denna gången – men man måste ge allt till nästa gång! Det är så man tillslut vinner.

Så fortsätt kämpa alla ni som inte kom in på drömutbildningen – och bra kämpat till er som kom in! Jag vet att jag kommer att göra allt jag kan. We got this!

Fick ingen reservplats.