Ja, ungefär 1% och sen räknat med alla åren du har levt – så jag har levt 23% av mitt liv och jag har 77% kvar, om jag lever tills jag är 90 år.

Det låter inte lika läskigt som att ha 1% kvar… mer om det senare..

Min poäng är att ett år är sån kort tid egentligen, tänk så mycket man hinner leva och hur mycket som förändras under 12 månader.

För exakt ett år sedan bodde jag hemma med mina föräldrar, och hade varit tillsammans med min pojkvän i ungefär 7 månader, jag började på ett jobb som var 10 min gångavstånd hemifrån och försökte tvinga mig själv att tycka om arbetet. Jag hade tagit anti-depressiva i 4 månader och fick sånna ångestattacker att jag spydde.

Jag och min pojkvän letade lägenheter tillsammans, jag tog initiativet och det visade sig att han också hade tänkt att fråga mig – innan bodde båda av oss hos våra föräldrar.

Vi hade varit på en visning redan men den lägenheten vi sökte gick till någon annan.

Några veckor senare fick vi gå på en till visning och några veckor senare ringde min pojkvän och sa att vi fått lägenheten. 1 juni var det inflytt!

När vi skrev på kontraktet hade vi varit tillsammans i 8 månader, men allt kändes så rätt – visst hade man tvivel men de försvann lika snabbt som dem kom. När man vet så vet man – och jag vet att han är min livs kärlek och bästa vän, jag vet att vi kommer hålla länge och vi kommer att skapa bra förutsättningar för våra barn.

Nu svävar jag bort från min poäng, håll ut jag kommer dit!

Sen jag blev sambos med min pojkvän har allting fallit på plats – vi flyttade till en ny kommun (för oss båda) och jag sökte jobb i närheten och min sambo hade närmre till sitt jobb – jag fick jobb på ett café på en ö i samma kommun, men stressen knäckte mig men jag fortsatta leta jobb.

3 månader efter flytten fick jag jobb på ett gym i närheten – där jag jobbade kvar som timanställd fram tills slutet av mars då jag fick heltidsanställning på ett nyöppnat gym hos samma företag/kedja, tillsammans med min chef.

Jag trivs så bra här, jag har verkligen hittat hem. Mår så bra med min sambo, vi skrattar tillsammans varje dag och vår relation blir bara starkare och starkare. Och mina kollegor är världens finaste människor, alla unika på sina sätt men alla tycker om och respekterar varandra – och tar hand om varandra!

Vi har skaffat katt, hon har bott hos oss i 7 månader och hon är verkligen vår lilla bebis.

Det finns så mycket kärlek i mitt liv! Jag är så tacksam!

Så nu åter till min poäng – livet förändras, ingenting är detsamma som det var för ett år sedan. Allt kan ändras till det bättre, även till det sämre men det är i konstant förändring och ingen känsla eller situation är permanent!

Det är viktigt att komma ihåg det – även när livet är som mörkast eller ljusasts. Att vara tacksam när allt går bra och att ha tålamod när allt känns mörkt är det viktigaste vi kan göra för oss själva!

För ett år sedan grät jag varje dag, även om jag hade mycket bra i mitt liv. Idag gråter jag sällan och allt känns som att det är som det ska. Ångesten är minimal och depressionen är väck. Jag klarade det! Jag klarade mig ut ur mitt mörker! Det kommer du också att göra!

Håll ut! 🐣